Digital arkivering inom public service är inte bara en fråga om att bevara filer på servrar eller att överföra material från gamla format till nya. Det handlar om att skydda ett demokratiskt kulturarv, om tillgänglighet, ansvar och om framtidens berättelser. När vi tänker på arkiv är det lätt att föreställa sig dammiga hyllor med filmrullar, VHS-band och pärmar fulla av manus. Men idag sker kampen om minnet i det digitala – ett landskap som förändras snabbt, där format blir föråldrade inom loppet av några få år och där informationsmängderna växer exponentiellt. Public service har givit arkivarier i uppdrag att dokumentera samtid och historia för kommande generationer. Att arkivera digitalt är inte ett val, det är en plikt.
Det första som måste förstås är att digitalt material inte är självbevarande. Till skillnad från fysiska band eller papper kräver digital information en ständig omvårdnad. Filer måste migreras till nya format, hårddiskar bytas ut, metadata struktureras, sökbarhet säkerställas och säkerhetskopior lagras i geografiskt separerade miljöer. För public service, som varje dag producerar ett överflöd av ljud, bild och text, innebär detta ett intensivt och aldrig sinande arbete. Men det är också en verksamhet som måste ske i det tysta, i bakgrunden, medan program går ut i etern och samhällsdebatten rullar på.
SVT och SR har båda historiskt, och i vissa fall mycket ambitiöst, arbetat med att bevara material digitalt för framtiden. För SR genomfördes ett stort digitaliseringsprojekt: över 3,5 år migrerades inspelningar från runt 300 000 rullband och 60 000 DAT-band till digitala filer. Denna insats syftade till att bevara radiohistorien — äldre sändningar, dokumentärer och program från decennier tillbaka — i ett format som inte riskerar att försvinna när gamla band och uppspelningsutrustning slits ut eller blir obsoleta. SR byggde samtidigt upp ett nytt system där radioredaktioner kan använda det digitaliserade materialet internt.
Men även om arkivet är digitalt finns det hinder för offentlig åtkomst. Enligt SR:s egna sidor hanteras licensiering och rättigheter centralt — inspelat material kan i många fall användas av externa aktörer (t.ex. för dokumentärer, böcker, museer), men privatkopior säljs inte. För allmänheten hänvisas till material som finns tillgängligt via SR:s webb och till Kungliga biblioteket (där en del arkiverat material finns) när det gäller äldre inspelningar.
För SVT har processen för arkivering och tillgängliggörande visat sig mer komplex — särskilt när det gäller tv‑material. SVT driver streamingtjänsten SVT Play, som är kanal för mycket av deras publicering idag. Men enligt en extern granskning av arkivstatus för SVT Play och liknande tjänster är det tydligt att endast en del av materialet hamnar i det som beskrivs som ett ”öppet arkiv” (”Öppet Arkiv”). Även då är det långt ifrån allting som bevaras eller garanteras bestå — det finns exempel där innehåll plockas bort efter ett tag.
I sin senaste public service‑redovisning beskriver SVT sina strategier för teknisk utveckling, digital produktion och tjänsteinnovation. Det innebär att deras produktion idag sker digitalt från grunden, vilket teoretiskt underlättar långsiktig bevarande och arkivering. Samtidigt ställs krav på att innehåll, metadata, rättigheter och teknisk infrastruktur hanteras rätt. I en tid med snabba teknikutvecklingar — AI, streaming, nya format — blir arkivering inte längre bara en fråga om att lagra filer, utan om att skapa system som fungerar över tid.
Digital arkivering är också en politisk fråga. Vad ska sparas? Vem bestämmer vad som är bevarandevärt? Vilka röster ska finnas kvar om femtio, hundra, tvåhundra år? Public service ska spegla hela samhället, men historiskt har arkivspegeln ofta varit selektiv. I den digitala eran finns tekniken att spara allt, men inte alltid viljan eller resurserna. Att digitalisera äldre material kräver investeringar, inte bara i hårdvara och mjukvara, utan i mänsklig kompetens. Rättigheter måste kontrolleras, kontext måste dokumenteras, etik måste vägas in. Samtidigt finns en risk att nyproducerat material arkiveras slentrianmässigt utan den redaktionella urvalsprocess som förr var nödvändig – vilket i längden kan försvåra överblick och användning.
Tillgängligheten är en annan central aspekt. Arkiv ska inte bara bevaras för forskare i framtiden utan vara en levande resurs i nuet. För skolor, journalister, dokumentärfilmare, allmänheten. Men digital tillgänglighet är inte synonymt med öppenhet. Juridiska begränsningar kring upphovsrätt, personuppgifter och publicistiska principer sätter ramar. Samtidigt vill publiken kunna återuppleva det de minns, upptäcka det de missat, förstå det som formar deras samhälle. Här ställs public service inför ett dilemma: hur gör man arkivet levande utan att bryta mot lagar, utan att riskera integritet eller kommersiella konflikter?
Frågan om digital arkivering är därmed inte teknisk i första hand, utan kulturell och institutionell. Det handlar om hur ett samhälle ser på sin egen historia, på sin mångfald, på rätten att minnas. Public service har en unik roll här – som både producent och väktare av ett gemensamt minne. I en tid då information är flyktig, då sociala medier styr flöden och uppmärksamhet, då det som inte finns digitalt ofta anses aldrig ha funnits, är det mer angeläget än någonsin att förstå värdet av långsiktighet.